cooljess

Jovisst har det blivit bättre med åren.  Lugnet, tryggheten i sig själv. Man vet framför allt vad man INTE vill med livet å rastlösheten har lagt sig en smula....LÖGN!!!! Tryggheten i sig själv är väl en sak, men rastlösheten! Den blir jag nog aldrig av med. Varje dag vill jag förändra världen, byta yrke, lära mig något nytt, flytta, eller köpa nån ny kul motor-leksak. Hur kan det komma sig? Tycker att livet är för kort med allt jag vill hinna med. .Men tänk ändå att ha det tänket. Tänk om jag bara vore nöjd....tyckte att jag inte "behövde" göra mer för att tillfredställa mig själv, ingen rastlöshet, nyfikenhet eller sökande efter utmaningar alls...Tråkigt! För mina 37 år så har jag hunnit med mycket. Varit på en hel massa ställen, sett mycket, haft många yrken (även ett par "ovanliga"....för tjejer i alla fall). Har iofs hamnat i många knepiga situationer och gått på en del nitar, men ångra mig...? ALDRIG! Tänk att sitta å va 95 å ångra att jag inte ens försökte nå så nära mina drömmar som möjligt! Nä, då föredrar jag nog ändå rastlösheten :-). "Förlorade" ganska många år i min tarmsjukdom, men även att jag aldrig kommer att bli fri från den helt, så är att låta det hindra mig  INTE ett alternativ! Kanske skulle lära mig kinesiska....hmmm.... Det vore en utmaning ;-)