cooljess

Hej hopp alla!!!
Ar fortfarande i Miami men kommer rapportera ALLT harifran nar jag kommer hem igen! Den 30:e landar jag i Svedala.... Skot om er sa hors vi snart igen :-)

Det enda som grumlade min jul lite var att jag klantigt nog lyckades få betong på mina fötter... DET FRÄTER! Önskar ingen den smärtan de här frät-såren gett mig i några veckor. Se och lär, HÅLL BORTA BETONG FRÅN HUDEN!!

Julen är ju en glädjens tid för många, borde vara för alla! För oss som lever i en så kallad modern familj (Barn sen tidigare) kan julen bli en låååång historia. I år hade vi inga barn på julafton utan köpte hem hummer och en massa gott! Tände ljus, myste och njöt av god mat och en film. På annandagen kunde vi i lugn och ro ge oss iväg och handla mat till vår "första" julafton med morfar (till två av barnen) och farmor (till tre av barnen).
Det blev en härlig kväll med ännu en julafton för barnen som redan haft en hos sina andra föräldrar. På lördagsmorgonen var det julklapp och godis i strumpan som sig bör eftersom vår "stora" julafton med ytterligare släkt var planerad då. På eftermiddagen märktes det att fler av barnen  fått mer än nog av "julaftnar"! Trötta framför allt på julmaten frågade dom sömnigt om det var ännu fler julklappar som skulle delas ut...Hemskt egentligen....
Det är inte nog med att många barn i dagens samhälle ska ha varannan-vecka-liv utan även varannan-vecka-julaftnar. Kan tyckas att dom skulle tycka det var kul med fler, men då börjar i stället allt handla om julklapparna och inte en tid för att umgås med nära och kära. Speciellt dom vi inte träffar så ofta. Tål verkligen att tänkas på...

Nu laddar vi i alla fall om till en härlig nyårsafton med alla barnen hemma och några släktingar och vänner på besök :-)

Ett gott nytt 2009 önskar jag alla. Årets motto kommer bli: "Hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet"

Mmm... Då va de dax igen... Även om man som jag är en positiv person, kan vissa saker verkligen sänka en. Mitt liv har kantats av sjukhusbesök och vistelser, blodig slemmig avföring, mediciner, miljontals toalettbesök, uppgångar och nedgångar i sjukdomen. Men jag har försökt att aldrig låta det ta över mitt liv. Svårt..... men jag har ändå lyckats rätt så bra pga idrotten. Till vilket pris som helst (hur tar man sig till en träning när man behöver springa på toa varannan sekund..? Fråga mig!) har jag tagit mig till de flesta träningar under min uppväxt. Visst, det har funnits perioder då det inte varit fysiskt möjligt, men utöver dom då... Så jag har nog idrotten och till viss del mitt psyke att tacka för att jag är där jag är idag!
För tio år sen opererade jag mig. Fick påse på magen och grät av lycka!! Jag behövde ju inte leta efter toaletter längre, jag hade den ju "med mig" :-). Tog bort ändtarm och tjocktarmen. 1 ½ år senare opererades jag igen. Då byggdes en bäckenreservoar i magen (en påse av tunntarm). Jag fick fortsätta att ha påse tills den läkt och tarmen kunde "kopplas på" igen. Det var en otroligt stor förändring i mitt liv! Jag har sämre vätskeupptag, kan inte äta svårsmälta saker och har inflammationer och värk ibland. Men en drastisk förändring mot tidigare! Så, varför klagar jag..??

Hmmm, ja, man är väl sig själv närmast... Det finns dom som har det värre, javisst. Min bästa vän dog i cancer för snart ett år sen och se och vara med i hans plågor sista året fick mig verkligen att tänka på livet. Hur kort det kan vara.... Just då lovade jag mig själv att aldrig klaga mer!! Jag är ju åtminstone i livet och min sjukdom kommer inte att ta livet av mig (hoppas jag...)

När jag, som idag, har värk i magen, tarmen blöder  och jag kräks, har jag svårt att se det. Men jag vet också att i morgon är en annan dag och då mår jag förhoppningsvis bättre :-). Nä, det är bara att skärpa till sig och se det från den ljusa sidan! Jag har fem barn här hemma som jag älskar, en underbar sambo som jag skulle ge allt för, tak över huvudet, har ett jobb som jag stormtrivs med och ett väldigt bra liv för övrigt!

Mitt motto har alltid varit "Ingenting e omöjligt, bara olika svårt", och det står jag för!
Jag försöker ta mig ut till bilen och tar en tur till min bästa vän och min guddotter så är jag säker på att jag snart har glömt min "dåliga dag"

Ta hand om er och era nära å kära! Livet är kort så det är tid att göra det bästa av det och få ut så mycket som möjligt!!!

Vaknade i natt av ett envist smattrande mot takfönstret. Snöstorm! Huuuhh, e första tanken.... Men att några timmar senare få kliva upp i lugn å ro och få äta en härlig frukost med tända ljus medan snön yr utanför fönstret, är inte så dumt i alla fall. Tur att mössor fortfarande är på modet eftersom det känns som om det kommer behövas en riktigt varm sådan ett tag framöver :-). Sambon köpte en urskön mössa i  helgen.... Något avundsjukt  "Mmmmm..den va ju snygg..." kom ur min mun. Men sekunden senare visade  prinsen att han köpt en likadan till mig!!!

Men längtan till värmen är ändå stor.... Dubai förra året. DET kan man kalla VÄÄÄÄÄÄRME!!!!



Än så länge är det inte dags att på nytt åka till varmare breddgrader, så det är bara att dra ner mössan över öronen å ge sig ut i snöyran! Men ska man se det positivt så är det underbart friskt å härlig motion att ge sig ut å pulsa i snön (gärna där det är lite djupare snö ;-) medan man drömmer sig bort till de varma platser som så småningom ska utforskas.
Glöm inte vantarna!

   Att det bilas ett hormon i kroppen som gör att man blir trött när det blir mörkt, är ju ingen hemlighet. Varje år är det lika överraskande när tröttheten lägger sig som ett täcke över en (precis som första halkan....). Mitt tips för att hålla energin vid liv är att under resten av året "samla på sig" saker som gör dig glad och pigg. Kan vara saker du blir glad av, händelser,dofter,  känslor. Blir du kanske glad av att känna dig duktig efter en härlig promenad, cykeltur, löprunda, eller bara sitta å blunda med ansiktet mot solen å känna värmen? Försök att behålla den känslan! Plocka fram den när du behöver. Känna känslan av hur duktig och glad du känner dig efter en motionsrunda. Speciellt då lusten att rasa ner i soffan efter jobbet (då det redan blivit mörkt när du kommer hem) är stor. Jobbar varje dag på att bli en bättre energi-samlare! Det krävs dock att man påminner sig om de bra känslorna då och då. Det är ju inte meningen att vi ska nätt å jämt "hålla huvudet över vattenytan" vinterhalvåret, vi ska väl i rimlighetens namn må hyfsat bra då också. TROTSA MÖRKRET säger jag :-)

Fredagkvällar är alltid något man längtar till på en måndag. Men för oss som inte längre jobbar helger (utan as-mycke i veckorna) å speciellt för oss som har "varannan-vecka-liv", så blir fredagen en "panik-ångest-lycko-dag". Vi har längtat efter den men när den kommer känner man panik över allt man måste/vill/kan göra. Speciellt då de helger som inte barnen är hemma.... Men även när dom är hemma så blir det en hets över att försöka få massa kvalitetstid med helst alla fem, så det ofta  blir pannkaka! Oj, hur räcker man egentligen till som mamma, älskarinna (till den man älskar förstås:-), karriärskvinna, matlagningsexpert å va go å glad hela dan....?? Receptet tror jag är att jag inte försvinner som människa! Vad vill jag? Vad mår JAG bra av? Få tid ensam....Med partnern utan barn... Utöva sitt intresse utan stress.... Tid med ett barn i taget.... I ett förhållande tror jag att man måste se varandra och varandras behov, UTAN gnäll å tjat (inom rimliga gränser förstås). Förlorar man sig själv som människa och bara lever sitt liv för att tillfredsställa andra, ja då har man förlorat allt. Summan av kardemumman: Jag blir alltså en bättre mamma, älskarinna, karriärskvinna, matexpert å go å glad om jag känner att jag får göra det JAG vill ibland :-)

Jovisst har det blivit bättre med åren.  Lugnet, tryggheten i sig själv. Man vet framför allt vad man INTE vill med livet å rastlösheten har lagt sig en smula....LÖGN!!!! Tryggheten i sig själv är väl en sak, men rastlösheten! Den blir jag nog aldrig av med. Varje dag vill jag förändra världen, byta yrke, lära mig något nytt, flytta, eller köpa nån ny kul motor-leksak. Hur kan det komma sig? Tycker att livet är för kort med allt jag vill hinna med. .Men tänk ändå att ha det tänket. Tänk om jag bara vore nöjd....tyckte att jag inte "behövde" göra mer för att tillfredställa mig själv, ingen rastlöshet, nyfikenhet eller sökande efter utmaningar alls...Tråkigt! För mina 37 år så har jag hunnit med mycket. Varit på en hel massa ställen, sett mycket, haft många yrken (även ett par "ovanliga"....för tjejer i alla fall). Har iofs hamnat i många knepiga situationer och gått på en del nitar, men ångra mig...? ALDRIG! Tänk att sitta å va 95 å ångra att jag inte ens försökte nå så nära mina drömmar som möjligt! Nä, då föredrar jag nog ändå rastlösheten :-). "Förlorade" ganska många år i min tarmsjukdom, men även att jag aldrig kommer att bli fri från den helt, så är att låta det hindra mig  INTE ett alternativ! Kanske skulle lära mig kinesiska....hmmm.... Det vore en utmaning ;-)

Gör ett nytt försök....

Att va "varannan-vecka-förälder" har sina fördelar! Jag hinner återhämta mig från läxläsning, tvätt till 7 personer, matlagning (restaurang gäller varannan vecka) och kan i stället ägna tiden åt mig själv, min sambo och lite vardagslyx! Söndagsångest har fått en ny innebörd sen man blev med stor-familj. Söndagen innan barnen kommer har jag blandade känslor. Lycka och panikångest i en salig blandning! Barn är härliga, spontana och kramgoa, men jag kan ändå erkänna att varannan "lugn" vecka är guld för själen :-)